En mediehistorisk studie av radion

Den här texten studerar radion ur tre mediehistoriska perspektiv; medialisering, mediebruk och materialitet. Perspektiven redogörs för med exempel ur den svenska radiobranschen.

Medialisering
Det finns inga entydiga svar på vad medialisering innebär. Medialisering kan handla om att vi tar del av allt fler medier, men också om att olika medier länkas samman och kliver in på varandras områden. Det kan också handla om att nya medier får sin betydelse av gamla medier och att gamla medier utvecklas med hjälp av nya medier, vilket också är en form av sammanlänkning mellan medier. Medialisering kan också handla om att medierna blir allt viktigare för vår informationshämtning (Livingstone 2009: 3ff).

Morgonpasset i P3 anpassade visserligen sin studio när de för något år sedan började sända radio direkt i teve via SVTplay och TV2. Trots det råder det ingen tvekan om att programmet fortfarande sänds från en radiostudio. Kamerorna sitter fast i väggen, programledarna står kring ett runt bord med lurar och varsin mikrofon och de pratar aldrig in i kameran. Under låtarna ser vi dem småsnacka med varandra men vi hör inte vad de säger. Låtarna är mest som pauser. Inget spektakulärt görs för att locka oss tv-tittare att spänna blicken extra noga under musiken. Det är med andra ord fortfarande ljudet som ä det centrala. Enda skillnaden är att den som vill nu också kan se programledarna istället för att bara höra dem. Det är inte bara Sveriges radio som börjat sända radio i tv. Även Vakna med NRJ har i många år visats i kanal 5.

Det finns två saker som radion satsat på de senaste åren som kan sägas ha med medialisering att göra. Den ena är att sända radio i teve. Precis som radion en gång i tiden var ett medium vi koncentrerat lyssnade på nyheterna framför, var också teven från början ett medium som vi planerade måltider efter. Löfgren (2007: 13) skriver att medier i sin pionjärtid alltid upptar vår fulla tid, men att de så småningom blir en del av vardagen så att vi knappt lägger märke till dem. Med åren har radion blivit ett sekundärmedium som ofta står på i bakgrunden medan vi lagar mat. Samma utveckling har teven gjort. Att sitta i soffan och zappa mellan olika program eller ha teven på i bakgrunden medan vi städar är inte ovanligt. Det kan tänkas att anledningen till att radio börjat sändas i tv är att teven inkräktat på radions område som sekundärmedium och börjat sno åt sig radiolyssnarna. Genom att då sända radio i tv kan ses som ett sätt för radion att utvecklas och skaffa fler lyssnare. Då sker en medialisering av radion.

Ett liknande exempel på medialisering är tidningar som levererar nyheter till radiokanaler. Redan 1993 startade Helsingborgs Dagblad ett samarbete med lokalradion där tidningen började sända nyheter radio (Hindersson 2004: 63). Idag finns det flera exempel på tidningar som levererar nyheter till kommersiella radiokanaler.

Radion medialeras också genom en utökad kontakt och dialog med lyssnaren, så som krävs i sociala medier. Det har visserligen alltid funnits möjlighet till lyssnardialog, men idag sker det på ännu fler plattformar. En direktsändning kan lyssnaren vara med och skapa genom att delta med kommentarer och synpunkter. Lyssnare hör av sig antingen via telefon, e-post, hemsida eller sociala medier såsom Twitter och Facebook. När radion sänder i teve används ofta också videokonversationstjänsten Skype för att lyssnaren ska synas i bild. Det är alltså en medialisering där radiosändningen bygger på fler tekniker än bara själva radiosändningen och radioapparaten.

Radion har medialiserats på fler sätt än vad radions tekniker för att utveckla direktsäningen skvallrar om. Radio kan utan vidare lyssnas på i mobilen, både direkt och i efterhand. Sedan tekniken HTML5 introducerades kan ljudstörmmas spelas direkt från webbläsaren även på enheter som saknar stöd för tredjepartsprogram som tidigare behövts för att spela ljudströmmar, som exempelvis Flash. Utöver det har de flesta radiokaneler sina egna applikationer och dessutom finns tredjepartshemsidor och -applikationer som likt ett bibliotek samlar flera olika kanaler och program, så som Spotify, Itunes och TuneIn.

Visserligen har vi tidigare kunnat spela in radio via kassettband eller lyssnat på någon av repriserna på söndagskvällen men internet erbjuder ett enklare och mer lättilgängligt sätt att lyssna på radio i efterhand, och där med också att dela i sociala medier. Radion har alltså blandat sig med dator-, mobil- och internet-tekniken. För att det ska gå att navigera till radion i mobilen eller via datorn krävs naturligtvis en plattform och ett grafiskt gränsnitt. Det har gjort att radion varit tvungen att arbeta även med grafik och text, men även valt att arbeta med det den nya tekniken erbjuder, nämligen chattar, bilder och filmer. Det kan också anses vara en form av medialisering.

Livingstone skriver om att media inte är knutet till en viss form av teknik, utan följer med överallt. Hon tar exemplet med två barn som spelar ett spel via internet och sedan leker spelet i hemmet (Livingstone 2009: 7f). På samma vis pågår radioprogram ofta både i diskussioner i teve, på internet och också i hemmet. Edoff (2014) skriver om en ballongfärd under slutet på 1800-talet som blev en stor mediehändelse när en tidningsman åkte med ballongen och skrev om resan. Händelsen och hans texter diskuterades senare i andra tidningar. Även program i radion väcker ofta debatter i tv, tidningar och på nätet.

Sammanfattningsvis kan sägas att radion har medialiserats genom att börja nyttja nya tekniker, så som teve och internet. Samtidigt är både internet och teve en form av radio eftersom de båda erbjuder ljud.

Mediebruk
Att lyssna på radio via nätet innebär att kunna lyssna när och var du vill. Utbudet finns där och du kan välja vad du vill höra. Därmed kan du välja om du vill lyssna passivt eller aktivt genom att välja ett program som bygger på det ena eller andra.

Det aktiva lyssnandet har blivit enklare eftersom du inte behöver anpassa dig efter tablåtider och du har tillgång till en pausknapp. Det vill säga att du inte behöver lyssna på hela programmet i streck. Att vi har tillgång till ett enormt utbud av radioprogram från hela världen i våra mobiltelefoner innebär att vi i stort sett kan lyssna på allting när som helst. Att lyssna på ljud blir enkelt vid transporter mellan två platser eller långa promenader.

Podcasten är hyfsat ny och fortfarande är inte känslan över hur den ska brukas riktigt klar. Det mesta podcastinnehållet består idag av längre samtal mellan ett fåtal personer som är lätt att somna till. Samtidigt gör Sveriges radio podcastversioner av sina radioprogram där visst innehåll kräver en vaken lyssnare.

Livingstone skriver att det inte bara är vår kunskap och förmåga att kunna ta del av innehåll som avgör hur vi tar del av det. Det handlar också om historiska och sociala orsaker Det är en komplex relation (Livingstone 2004: 9). Det visar exemplet med radion. Vi har kunskapen och förmågan att ta del av ljud via internet, men det finns olika vis att göra det på, som till exempel via passiv eller aktiv lyssning.

Att lyssna i efterhand erbjuder även lyssnaren att höra precis de delarna av programmet som är intressanta. Vissa program erbjuder tidstämplar som möjliggör för lyssnaren att spola till specifika delar av programmet. Andra laddar upp ljudklipp från separata delar av programmen. Det gör att lyssnaren kan lyssna aktvit på ett specifikt innehåll. En enklare form av spolning. För några är den möjligheten redan en del av surfandet på youtube, medan ett sådant bruk skulle vara otänkbart i en långfilm.

Så troligt är att mediebruket delvis beror på programinnehållet och tvärtom. Är det en lång dokumentär spolar du gärna inte. Ett samtal mellan två personer somnar du gärna till. Och ett nyhetsinslag kan du höra specifikt istället för att höra hela nyhetssändningen.

Livingstone (2004: 8) skriver att det har blivit enklare att dela och prata om material eftersom samma teknik används för att ta del av och skapa innehåll. Det innebär att vi får en kortare steg till att sprida det vi hör till fler. Det blir en delningskultur som är en del av vårt mediebruk.

Materialitet
När Johan Rheborg som karaktären Percy i 90-tals-teveserien Nile City försökte sälja reklamutrymme i sin radiokanal till en företagare med argumentet att kanalen sänder radio direkt i telefonnätet anade han nog inte hur rätt han skulle få. Ljudet sprakade av den knastriga telefonledningen och mobiltelefonen var stor och klumpig, men Percy insisterade på att ungdomarna älskade att lyssna på radio via sina mobiltelefoner.

De tidiga mobiltelefonerna utrustades med FM-radio. För att påminna om en klassisk FM-radio bestod programvaran av ett grafiskt designat frekvensband där lyssnaren ställde in vilken kanal han eller hon ville lyssna på genom att dra en pinne fram och tillbaka över grafiska frekvensbandet, trots att det varit enklare att bara välja frekvens genom att ange frekvensen med siffror.

Chambers skriver att nya kommunikationsteknologier måste signalera något nytt samtidigt som de ska hålla sig till rådande sociala förhållanden och behov (Chambers 2011: 361). Tekniken får alltså inte vara för ny, eftersom den då skrämmer. I tevens barndom byggdes den in i möblerna för att inte framstå som komplicerad och skrämmande (Chambers 2011: 362). Den samma är anledningen till att frekvensbandet behölls i det grafiska gränssnittet.

Percy i Nile City hade rätt i att ungdomar i framtiden skulle lyssna på radio i sina mobiltelefoner, men missade att sättet att lyssna på skulle utvecklas från att bara kunna lyssna direkt till att lyssna på program i efterhand i stora programbibliotek. Kirchenbaum (2013: 231) pekar på liknande analyser som gjort felaktiga antaganden om framtiden. Det är inte alltid bara tekniken och det materiella som ändras, utan även bruket. Att vi idag kan lagra all data vi behöver men fortsätter rensa våra hårddiskar visar på det. Och vi köper inga 120 terabytes-diskar så som förutspåddes, eftersom behovet har ändrats. I mobiltelefonens fall är stremingen från nätet en teknik som Percy missade.

Att förenkla tekniken genom ett grafiskt gränssnitt görs också i frågan om lagringsmedier. Istället för att titta in i och avskräckas av hårddisken avbildas den som ett grafiskt cirkeldiagram för att visa hur stort utrymme som upptagits. Precis som i verkligheten där vi kan se hur stor plats det är till att trycka ner en tidning till i lådan. Så småningom blev FM-radion allt mer överflödig och idag är den sällsynt i mobiltelefoner. Mobiltelefonen är mer accepterad som radio och frekvensbandet är utbytt mot en lista över kanaler med varsin playknapp.

För bara några år sedan var inte mobiltelefonen alls tänkt som en radio. Företaget Storytell som erbjuder obegränat antal ljudböcker i mobiltelefonen mot en prenemerationsavgift anger det som en av anledningarna till att företaget lyckats först på senare år. De menar att när de startade 2005 var marknaden inte mogen, och det är först efter Spotifys succé och det blivit vanligt att lyssna på strömmad musik i mobilen som företaget nått framgång (Leijonhufvud 2014).

När Iphone lanserades 2007 var det inte många som streamade innehåll direkt till sin mobiltelefon. Trots att enheten har sett likadan utåt har användningssättet sakta förändrats. Idag har de flesta tillgång till internet var de än befinner sig och kan lyssna till i stort sett all världens musik via Spotify. Kirchenbaum (2013: 236) förutsåg en utveckling där lagring på hårddiskar i våra privata datorer skulle minska till förmån för lagring i molnet. Det blir en förskjutning av behovet. Vi behöver fortfarande lagra material, men det görs på servrar hos företag och delar materialet med alla andra.

Jämförelse
Samtliga tre perspektiv jag beskriver ovan går på ett eller annat sätt in i varandra. Stundtals är det till och med svårt att hålla perspektiven isär, till exempel ifall avsnittet om att det blivit enklare att dela innehåll med andra bör ligga under medialisering, mediebruk eller materialitet. Att dela innehåll är ju enklare när tangentbordet och plattformen hela tiden finns i fickan samtidigt som det då blir ett nytt mediebruk och delandet av materialet blir en medialisering.

Nya mediebruk samspelar med materialiteten, till exempel i frågan om delning. Ett nytt mediebruk gör att vi använder mobilen som radio, och radion medialiseras då genom att bli fler enheter än bara den klassiska FM-radion. Det kan samtidigt ses på andra hållet. Materialitet ger ett nytt mediebruk, det vill säga att mobilen gör att vi lyssnar på radio i mobilen.

Även medialiseringen samspelar med materialiteten. Tekniska framsteg möjligör ny användning av medierna. Med en egen hemsida kan radionkanalen själv bestämma vilken möjlighet lyssnaren ska ha till att ta del av kanalens ljud och eventuella övriga medier. En radiokanal kan skaffa sig en hemsidan nästan uteslutande byggd på ljud, som en så kallad playtjänst, men de kan också bygga den kring bilder, text, ljud, filmer och chattar. Då gör materialiteten att radion medialiseras genom att börja använda sig av fler medier. Samtidigt kan det vara så att en utökad medialisering ställer nya krav på materialiteten. När telefonerna börjar användas för att se på film insåg vi att det vore skönt med en större skärm och surfplattan skapades.

Om vi betecknar medialisering som att medierna inkräktar på varandras område, det vill säga att radion börjar göra teve, samspelar även mediebruk och medialisering på så vis att vi numera äger enheter som har möjlighet att låta oss ta del av vilken form av media vi vill i en samma enhet. Då måste radion anpassas till det mediebruk som uppstår. En enhet som mobiltelefonen erbjuder oss och radion nya möjligheter. Vi har redan ett beteende och en användning av datorn och mobilen och radion måste anpassas till det när den ger sig in på området. Det leder till att radion inte kan vara samma radio när vi på nätet annars är vana vid att kunna ta del av allt när som helst. Det krävs också ett grafiskt gränssnitt för att vi ska kunna navigera i våra enheter vilket gör att radion måste jobba med grafik, bilder och text. Annars blir det svårt för lyssnaren att hitta. Det blir också en extra plattform att på nätet komplettera med sådant som inte framgår i ljudform. Särskilt när vi i övrigt är vana vid ett mediebruk där vi använder nätet för att ta del av alla sorters medier.

Att radion har börjat sända i teve innebär en medialisering av radion. Men medialiseringen sker också med anledning av ett förändrat mediebruk. När teven allt mer tagit rollen som det passiva mediet som står på i bakgrunden är det ett smart drag av radion att lägga till en bild till sina sändningar och visa i teve. På så vis anpassar sig radion efter vårt bruk av medier.

Källor
Chambers, Deborah (2011) ”The material form of the television set”. Media History 17:4 : 359–375.

Edoff, Erik (2014) ”Om uppblåsthet: Bland ballonguppstigningar och andra medier i Stockholm 1889–1890” i Marie Cronqvist, Johan Jarlbrink & Patrik Lundell (red.), Mediehistoriska vändningar (Lund: Lunds universitet, 2014)

Hindersson, Jan (2014) ”Från servicemedium till nyhetsmedium: Helsingborgs Dagblad som webbpionjär” i Marie Cronqvist, Johan Jarlbrink & Patrik Lundell (red.), Mediehistoriska vändningar. Lund: Lunds universitet.

Kirschenbaum, Matthew (2013) ”Extrem inskription: En hårddiskens grammatologi”. I: OEI, nr 55 (On Tape) s. 212–238 Leijonhufvud, Jonas (2014) Dagens Industri. http://www.di.se/artiklar/2014/2/4/e-bockernas-spotify-vaxer/ Hämtad: 2014-02-10

Livingstone, Sonia (2004) ”Media literacy and the challenge of new information and communication technologies”. I: Communication Review, vol. 7, nr 1. Sid. 3–14. (http://dx.doi.org/10.1080/10714420490280152)

Livingstone, S. (2009) ”On the Mediation of Everything: ICA Presidential Address 2008”. Journal of Communication, 59: 1–18. (http://dx.doi.org/10.1111/j.1460-2466.2008.01401.x)

Löfgren, Orvar (2007) ”Remedierad vardag: Mediebruk mellan rutin och dagdröm”. I: Mediekultur, nr 42/43. Sid. 7–14. (http://ojs.statsbiblioteket.dk/index.php/mediekultur/article/view/20)

Foto: Martin Krolikowski

Gör din egen podcast – Utrustning

När du bestämt dig för att göra din egen podcast är det dags att skaffa inspelningsutrustning. Det finns en uppsjö olika produkter att välja bland. Vad du bör satsa på avgörs av hur många som medverkar i din podcast.

Jag har uppdaterat den här guiden – klicka här!

 

 

Bara du?

För dig som spelar in din podcast ensam eller med någon via IP-telefoni (ex. Skype) finns det flertalet lösningar att välja på. Kom ihåg att aldrig använda den inbyggda mikrofonen i din dator eller mobiltelefon. Den låga ljudkvaliteten skrämmer bort lyssnaren innan hen tryckt på play. Inte heller ett headset är att rekommendera, om det är av billigare sort. När du köper ett headset får du både mikrofon och hörlurar i ett. När du investerar i ett headset betalar du alltså både för hörlurarna och mikrofonen, vilket gör att mikrofonen inte är lika bra som om du enbart köpt en sådan.

Därför är en USB-mikrofon en bättre lösning. Den kopplas med USB till datorn och har ofta uttag för hörlurar som du köper separat. Tänk på att också skaffa ett stadigt bordsstativ ifall det inte ingår. Att hålla i mikrofonen belastar både dina armar och lyssnarens öron (genom handling noise).

Exempel på USB-mikrofoner: Blue Microphones Yeti eller RØDE Podcaster

Två eller fler

Att köpa en USB-mikrofon är ingen optimal lösning om ni är två eller fler som medverkar i podcasten. Grunden här är att varje medverkande ska ha en egen mikrofon. Om ni delar mikrofon genom att hålla den mellan er blir ljudet antingen lågt eller så skapas skrapljud när du flyttar mikrofonen fram och tillbaka. Gällande USB-mikrofonen uppstår det ofta problem när du kopplar in två stycken i samma dator, därför är en USB-mikrofon inte att rekommendera när du behöver fler än en. Du bör istället satsa på ett externt ljudkort. Också ett sådant kopplas med USB till datorn.

Exempel på ljudkort: Scarlett Focusrite 2i2 (2 mikrofoner) eller 18i8 (4 mikrofoner)

Ljudkortet har ingen egen inbyggd mikrofon. De flesta separata ljudkort har istället uttag för XLR-kontakter. Det är standardformatet för mikrofoner. Således behöver du köpa mikrofoner med XLR-koppling. När du ska spela in tal är det bäst med en mikrofon som är lämpad för tal och sång. Tänk på att alla mikrofoner bör vara av samma sort så att du inte får olika ljud beroende på i vilken mikrofon deltagarna pratar.

Världens mest använda mikrofon för tal och sång är Shure SM58. Ett betydligt bättre och dyrare alternativ är proffsmikrofonen Shure SM7 som är anpassad för radioproduktion. Själv använder jag en RØDE NT1-A. Det finns mängder med bra alternativ på marknaden, så ut och googla.

Osäker? Ta det mest flexibla

Det kanske allra mest flexibla alternativet är en portabel inspelare som även fungerar som ljudkort. En sådan har oftast en bra inbyggd mikrofon och kan kopplas med USB till datorn. De bästa portabla inspelarna har även XLR-ingång för externa mikrofoner och får då i praktiken samma funktion som ett externt ljudkort. Ett flexibelt alternativ om du inte vet vilka dina användningsområden är i framtiden. Med en portabel inspelare kan du också ge dig ut i andra miljöer, exempelvis för att göra reportage.

Exempel på portabel inspelare/ljudkort med XLR-ingång: Zoom H4n, Zoom H6 eller Olympus LS-100

Fotokälla: Patrick Breitenbach

Även den utan pengar har rätt att göra journalistik

När Magasinet i Radio AF i våras uppmärksammade tidningen Toddybladets grovt sexistiska innehåll föranleddes publiceringen av långa diskussioner kring upphovsrätten. Skulle vi kunna publicera delar ur tidningen utan att riskera att få betala dyra upphovsrättskostnader? Som den studentförening vi är har vi inte den bästa ekonomin och slutsatsen var att vi inte skulle riskera några extra kostnader, hur viktig publiceringen än var. Därmed togs beslutet att inte visa några exempel ur Toddybladet, utan endast berätta om tidningens innehåll. Det ledde framförallt till en sak. Publiceringen ifrågasattes när människor själva inte kunde se vilken grov sexism tidningen innehöll. Vi anklagades för att överdriva.

Det är ett tydligt exempel på när upphovsrätten hindrar vårt journalistiska uppdrag och att det måste finnas ett undantag från upphovsrätten när det kommer till publiceringar med ett tydligt allmänintresse.

Nu har Sverigedemokraten Kent Ekeroth börjat skicka fakturor till tidningar som publicerat bilder från järnrörskandalen. Ekeroth hävdar att han har upphovsrätt till bilderna och därför ska få betalt av tidningarna när de använder hans bild. De flesta tidningar har bestridit fakturorna, men nu har Sydsvenskan valt att betala.

Sydsvenskan anser att det är viktigt att stå upp för upphovsrätten. I fallet med järnrörsskandalen hävdar man att det var rätt att publicera eftersom det fanns ett stort allmänintresse, men att tidningarna i efterhand måste göra rätt för sig och betala upphovsrättskostnaderna till Ekeroth.

Sydsvenskans ståndpunkt verkar vara att viss journalistik ska vara förbehållen de som har råd att betala. För dem är tre tusen kronor till Ekeroth ingen större summa. Tidningen har råd att publicera och betala Ekeroth. För oss som arbetar ideellt med journalistik är det valet däremot omöjligt. Vi får välja om vi kan publicera eller inte.

För att journalistik inte ska bli förbehållen de som har pengar är det viktigt att tidningarna bestrider Ekeroths fakturor och kämpar för allas rätt att ägna sig åt all form av journalistik. Det är viktigt att inte bara de som har de ekonomiska resurserna får rätten att publicera sådant som allmänheten bör få kännedom om.

Ännu viktigare är det att upphovsrätten inte hindrar svenska medier från att göra vad som är deras uppgift.

Därför är musikhjälpen en succé

Radion står inför stora utmaningar. Unga har inte tagit den traditionella radion till sig. Samtidigt är Musikhjälpen större än någonsin. Varför har Musikhjälpen lyckats och vad säger det om framtidens radio?

Varje år stängs tre programledare in i en glasbur på ett torg. Därifrån sänder de radio och TV för att samla in pengar till välgörenhet. Det hela direktsänds i Sveriges Radio och SVT. Musikhjälpen hade premiär 2008 och förra året samlades hela 23 miljoner kronor in.

Unga lyssnar allt mindre på traditionell radio. Istället har podcasten gjort succé. Unga har alltså inte slutat lyssna på radio, det är bara sättet att lyssna som har förändrats. Radion har länge varit ett sekundärmedium som varit igång i bakgrunden. Den har stått på medan det tvättats och lagats mat. Att alla radioprogram numera finns tillgängliga via nätet dynget runt har inneburit att radiolyssnandet blivit aktivt. Lyssnaren stoppar sina lurar i öronen när hen vill lyssna. Det är en utmaning för den direktsända radion som kräver att lyssnaren lyssnar på bestämda tider. För att den direktsända radion ska fortsätta fylla en funktion behövs någonting extra som ïnte kan fås genom att lyssna i efterhand.

Musikhjälpen sänds direkt. Och trots att lyssnandet på direktsänd radio bland unga de senaste åren sjunkit går Musikhjälpen bättre än någonsin. Varför lyckas Musikhjälpen locka lyssnare när radiolyssnandet i övrigt går ner? Det är framför allt två saker som gjort Musikhjälpen till en succé.

Det första handlar om deltagande. Musikhjälpen bygger på att lyssnaren är med och gör radio. Människor är med och samlar in pengar genom att önska låtar och anordna arrangemang som sedan uppmärksammas i radio. Idag är vi vana vid att delta i kulturen vi tar del av. Oavsett om det handlar om att kommentera eller remixa Youtubeklipp eller delta i radioprogram. Vi vill inte längre bara vara passiva konsumenter.

Att lyssnaren är delaktig genom att önska låtar och samla in pengar gör radiosändningen till ett gemensamt projekt. Ett projekt som blir extra viktigt när pengar samlas in till välgörenhet. Genom att det är ett gemensamt projekt blir också programmets spridning större när alla som deltar sprider vad de själva gör för att samla in pengar.

Utöver lyssnarens delaktighet handlar mycket av Musikhjälpens succé också om att TVn övertagit radions roll som passivt medium. Det är numera TVn som står på i bakgrunden samtidigt som det surftas via mobilen eller kokas makaroner. För att inte radion ska tappa lyssnare till TVn är det en utmärkt idé att ta sig an mediet och sända radio i TV.

Sveriges Radio har lyckats skapa ett radioprogram som engarerar en generation som annars allt mer sällan lyssnar på radio.

Foto: Kristoffer Åkesson

En spännande hårddiskkrasch

Datordelar utspridda över golvet. Hårddiskar, chassin och SATAkablar i salig blandning. Längst in i rummet ett skrivbord. Personen där bakom snurrar uppgivet en penna i höger hand. På bordet framför honom en limegrön post-it-lapp. Överst med felfri handstil står nedtecknat: Priolista. Alla bokstäver lika omsorgsfullt utplacerade. En expert på att fokusera. Att i kaoset stänga av allt runtomkring. Under rubriken står: 1. Rädda filer. 2. Få igång H-konton. 3. Få hit Mattias. Förbryllad över att komma först på tredje plats tar jag upp en av de trasiga hårddiskarna.

Hoppa över introduktionen och läs hur du sätter upp ett liknande system för lagring i nätverket – klicka här!

När Radio AF drog igång sina sändningar i början av september var det efter månader av förberedelser. Jag hade nyss klivit på uppdraget som teknikchef och med ny studio och uppdaterad teknik var allt förberett inför redaktionernas ankomst. En dag innan kom de första varningssignalerna. Det gick långsamt att redigera ljudklipp. På måndagen kom ytterligare varningssignaler. Nu kunde redaktionerna inte logga in och komma åt sitt material. Vi avvaktade. Uppmanade dem att spara på USB tills vidare. Bara timmar senare utbröt kaoset. De flera år gamla diskarna gav upp. Där stod vi, dagar efter sändningstart, och alla förberedelser kändes meningslösa.

Till studentradiostationer som Radio AF kommer människor som är intresserade av att sända radio. Samma personer ägnar något eller några år av sina liv inom organisationen innan de drar vidare. Det de uträttar under den tiden dokumenteras sällan. All teknisk kompetens de bidrar med är det bara dem som besitter. Genom åren har det lett till mängder av olika hemmalösningar som svetsats samman och idag utgör grundstommen i sändningssystemet. Någon större översyn av tekniken görs sällan. Några nätverksstrukturer finns inte. Allt är sladdar, virade flera gånger runt varandra. Det är bara att hoppas de inte slår knut på sig själva. Om det sker är enda hoppet att skära av kabeln och försöka koppla sig förbi med ytterligare en ny lösning. Du förstår poängen.

Någon gång under 00-talet kom en kille vid namn Niklas till radion. Det var han som sedermera skulle ligga bakom H-kontona. Ett system för lagring av filer i nätverket. Det som gav redaktionerna möjlighet att redigera material på olika datorer. Tekniken användes flitigt under flera år och det var egentligen först under våren 2013 som varningssignalerna började komma. Tekniken var utsliten och lagringsutrymmet började ta slut. Redan då började vi söka efter olika ersättningssystem. Det visste vi inte då, men att vi i förbifarten nämnde Owncloud skulle några månader senare visa sig bli vår räddning.

Några dagar efter sändningsstart krachar H-kontona. Redaktionerna börjar rota runt efter USB-minnen och skapar konton på molnlagringstjänster så som Dropbox för att redigera sitt material. Den biten fungerar ganska smärtfritt. Människor har en märklig förmåga av att lösa krissituationer. ”Vi gör så här till vidare och låter datorexperterna jobba i fred med att återskapa vårt sparade material”, resonerar samtliga. Desto mer problemfyllt är att H-konto-systemet har många år på nacken och ingen av oss vet hur det fungerar. Ingen av oss vet hur vi ska komma åt filerna som finns där. År av material som redaktionerna nu behöver.

Under några intensiva dagar testar vi olika lösningar för att rädda filerna. Dagarna blir långa och vi livnär oss på bananer och cola. Hårddiskarna använder ett gammalt filsystem vi inte lyckas läsa. Som tur är har vi Erik, som med ytterst liten erfarenhet av att administrera H-kontosystemet med några enkla kommandon i terminalen lyckas kopiera filerna till en separat hårddisk. Det är en process som tar dit. Det enda vi ser är text som fladdrar förbi på svart bakgrund. Då och då stannar det upp och ERROR i stora vita bokstäver får oss att svälja en extra gång. Det tar längre tid än vi tror. Tre dagar får vi vänta innan datorn hänger sig och det osar brandrök om hårddiskarna. Nu är det definitivt kört. Hoppas bara vi hann kopiera över det viktigaste.

När vi kopplar in den externa hårddisken vi kopierat över alla filer på kan vi andas ut. Det mesta finns kvar. Även om det är en del redaktioner vi smärtsamt kommer få meddela att deras material är borta. Efter några timmars försök att ta oss förbi användarrättigheter lyckas vi kopiera över de filer som redaktionerna efterfrågar mest till olika USB-minnen. Problem ett är avlöst.

Nu står vi inför nästa utmaning. Vårt tidigare system är försvunnet. Det för att låta redaktionerna redigera sitt material på olika datorer genom att spara allt på en hårddisk i nätverket. Vi behöver en ny lösning. Tack vare det där mötet i våras då vi nämnde Owncloud har vi någonting att utgå ifrån. Problemet är att ingen av oss vet vad det är för något. Jag presenterar det lilla jag vet för de andra och möts av skeptiska blickar. Vi behöver ett system fort och helst ska det fungera långsiktigt. Varför ger vi inte bara upp? Eftersom jag inte kan ge upp ger jag mig i smyg av hemåt. Efter timmar framför olika forum inser jag att Owncloud är en perfekt lösning för lagring av filer. Problemet är att det inte är anpassat för flera användare på samma enhet. Det vill säga att olika redaktioner med sina respektive användarnamn och lösenord ska kunna logga in på samma dator. Owncloud erbjuder lösningen för att lagra filer, men något bra användargränsnitt för att byta mellan redaktionernas konton finner jag inte.

Jag börjar sakterliga överge Owncloud-lösningen. Börjar snegla på traditionella FTP-lösningar. Men så får jag en sen kväll upp ögonen för ett namn som på två ställen skymtat förbi i olika forumtrådar. Jag söker på både Google som ger anpassade sökresultat och Duckduckgo som ger neutrala. ”Webdav”. Uppföljare till FTP, läser jag. Kanske kan det ändå vara någonting intressant. Ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag. Någonstans ser jag att Webdav erbjuder möjligheten att läsa filer samtidigt som de används. Alla filer på ett konto behöver alltså inte läsas in, vilket gör att det inte krävs lika stor datorkapacitet. Med andra ord: att logga in och ut mellan olika konton ska inte vara några problem då inte alla filer behöver läsas in varje gång. En snabb sökning på ”Webdav + Owncloud” ger det resultat jag vill ha.

”On Windows, you can assign ownCloud a drive letter. This allows you to browse files stored on an ownCloudserver the way you would files stored in a mapped network drive.”

Den natten sover jag inte många timmar. Som alltid när en lösning öppenbarar sig i huvudet väger jag noggrant alla möjligheter och eventuella problem i huvudet. Förväntan över att lösningen faktiskt kan fungera gör mig sömnlös.

Tre timmars sömn senare tar jag min tygväska och joggar i rask takt mot radion. Innan någon annan är där har jag lyckats installera Owncloud och komma åt filerna via webdav-klienten Netdrive. Det går att redigera på det sättet – och det fungerar bättre än tidigare. Det enda problemet är att filer inte kan sparas i Å, Ä och Ö, men en enkel felsökning löser även det. Det visar sig att det bara är att ändra språk i Netdrive till UTF-8.

Strax därpå beställer vi två nya hårddiskar och en dag senare är systemet up-and-running. Problemet är bara att jag inte lyckades få igång backup-systemet. Ubuntu vägrar ge mig tillgång till data-mappen där alla filer som laddas upp till Owncloud sparas. Mapparna får bara öppnas av den användare som äger dem. det vill säga den jag skapat i samband med Owncloud-installationen. Som Ubuntu-användaren går filerna inte att komma åt. Jag försöker gång på gång men ingenting hjälper. Jag släpper problemet. Låter det vara. Tänker att det löser sig så småningom. Samtidigt går tiden. I takt med att fler filer sparas på det nya systemet, desto mer skraj blir jag för att ändra några inställningar. Tänk om jag råkar radera allting?

En och en halv månad senare tar jag mod till mig. Söker på nytt på nätet och finner en lösning. Jag ska skapa en grupp och placera båda användarna där i. Sedan behåller jag Owncloud-användaren som ägare av mapparna medan de två användarna i gruppen får rättigheter att läsa mapparna. Med darrande hand skriver jag in bokstäverna i terminalen. Klickar snabbt på enter för att få det överstökat. Blundar och hoppas att jag inte gjort någonting dumt. Det är lugnt. Filerna finns kvar. Kör igång backup-systemet som fungerar utan problem. Och tro det eller ej, vi lyckades få till en lösning som var både snabb och långsiktig.

Läs guiden för hur du sätter upp ett liknande system – klicka här!