Har fotografiet dödat måleriet?

Jag befinner mig sedan några dagar i Amsterdam. En trevlig stad som är något av centrum för europeisk kultur. Varje dag har jag tillbringat på olika museum runtom i staden. Under min vistelse på dessa museer har jag funderat över museet som medium.

Det finns åtminstone fyra museet i Amsterdam du bör besöka: Anne Frank Huis, Rembrandt Huis, Vincent Van Gogh och Rijksmuseum. Jag har besökt samtliga och alla har gett mig samma känsla – en känsla av autenticitet. Jag har stått i det rum där Anne Frank med familj gömde sig undan nazisterna. Jag har stått på platsen där Rembrandt lagade mat och där han målade sina tavlor. Jag har stått i hans väntesal och vid hans korta säng. Jag har stått framför Vincent Van Goghs självporträtt; så nära att jag kunnat se vartenda penseldrag.

Amsterdam

Rembrandts Nattvakten

Det är en speciell känsla att stå framför Rembrandts Nattvakten. En av världens mest berömda målningar och ovärderlig. Det är en enorm målning som i sitt ursprungliga skick var ännu större, men kom att skäras ner eftersom den var för stor för att transporteras igenom dörrarna till det hus där den skulle hänga. Målningen hänger ensam på en vägg på Rijksmuseum, i det enda rum där golvet är täckt med heltäckningsmatta. Ett rep avskärmar närgångna besökare. Två kostymklädda vakter står på varsin sida om konstverket och släpper inte blicken från besökarna.

Det är naturligtvis av säkerhetsskäl de står där, men likväl medverkar deras närvaro på besökarnas intryck av tavlan. Det här konstverket är mer värt än alla andra. Det förstår du. Ingen av de andra tusentals tavlor som hänger på Rijksmuseem har den bevakningen.

Nattvakten är en tavla målad på sextonhundratalet. Det innebär att den numera är under Public Domain. Den får spridas fritt eftersom upphovsrätten bara gäller ett antal år efter konstnärens död. Trots det vallfärdar besökare till museet för att se tavlan. Även om de kan stanna hemma framför Google och titta på den. Varför?

Det är den speciella känslan av att vara på plats. En målning är unik för det finns bara ett original. På samma sätt finns det bara ett hus där Rembrandt arbetade och bara ett hus där Anne Frank gömde sig. Ärligt talat har jag ingen aning ifall den tavla som sägs vara Rembrandts Nattvakten och hänger på Rijksmuseet är äkta. Det är den säkert. Men faktum är också att de genom vakterna och utformningen av rummet enkelt hade kunnat bedra mig.

Rembrandt Nattvakten

Måleriet och fotografiet

När fotografiet kom förändrades måleriets mening. Förut spreds målningar för att bland annat ge en bild av kungligheter och byggnader. Konstverken hade ett informationssyfte. Det var ett sätt att bevara en bild för eftervärlden. Sedan kom kameran. Fotografier kunde framställas i oändliga mängder och gjorde måleriet överflödigt. Eller rättare sagt; gjorde måleriets överflödigt i den form det användes då.

Men kom ihåg att inga medier dör. De förändras. När fotografiet blev standard för att sprida avbildningar av miljöer och människor blev måleriet vad vi känner det som idag. Något unikt med en historia. Originalen uppvärderades.

Samma speciella känsla uppstår knappast när du står framför ett fotografi. Men att stå framför Rembrandts målning och se varje penseldrag, tänka att det var på den duken han målade, och att det var cirka fyrahundra år sedan är smått magnifikt. Om det vittnar vakterna som står med armarna i kors under målningen. Det finns bara ett exemplar och du står vid det just nu. Historien blir viktig för konstverket. Hur kom det till? När målades det? Hur målades det?

Och arrangemanget reproducerar definitivt en kanon. Går du omkring i en sal full med konst och ett verk har fått en egen vägg, heltäckningsmatta och vakter kring sig inser du ganska omgående att det är något unikt med det där verket. Det är inte som det andra. Genom utformningen av miljön reproduceras den kanon som råder. Dessutom finns det betydligt mer information om det kända verket än de andra. Inte sällan broschyrer intill. Också du kommer att älska verket när du blir insatt i det och förstår dess storhet.

Konst i sociala medier

På Anne Frank Huis var det förbjudet att fotografera. Kanske för att det är en känslofylld plats. Där råder en tystnad av ett slag som du sällan hör. Det är en plats för eftertanke. Varför det var förbjudet att fotografera på van Gogh museum vet jag inte. Där hängde banderoller med uppmaningar till besökarna att dela med sig av bilder från platsen på sociala medier, men hur ska de få besökarna att göra det när det råder fotoförbud?

På både Rembrandt Huis och Rijksmuseet var det fullt tillåtet att fotografera. Nu är det visserligen oftast kö till Van Gogh museum och Rijksmuseum och de är knappast i behov av särskilt omfattande marknadsföring, men att tillåta besökarna att fotografera på museer är definitivt ingenting som får besökstillströmningen att avstanna. Besökarna stannar inte hemma för att de kan se bilderna på sociala medier. På samma sätt som filmer från konserter inte får människor att stanna hemma från Håkan på Ullevi. Tvärtom föder det intresset hos fler att uppleva känslan på plats. Känslan av att vara unik framför ett konstverk eller att vara på en unik konsert som bara uppförs en enda gång – och det nu.

Fotografiet och konsten samverkar således. Fotografiet sprider konstverket (vilket dessutom är demokratifrämjande) och lockar fler besökare till museerna. Det är upplevelsen av att vara på plats som spelar roll. Så precis som andra medier har även mediet måleriet överlevt och förändrats i takt med tiden.

Bildkälla: Wikimedia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *