Hur använder Zlatan sin kropp?

Den här månaden har jag dessvärre inte särskilt mycket tid över till att blogga och läsa. Jag ska nämligen skriva en uppsats i litteraturvetenskap.

Det innebär att det trots allt blir en del läsande och skrivande. Jag ska studera hur jagberättaren i Zlatan Ibrahimovics självbiografi använder sin kropp. Jag ska göra det utifrån den brittiska sociologen och kulturvetaren Paul Willis berömda studie Fostran till lönearbete, där han under några år på sjuttiotalet studerade ett antal brittiska arbetargrabbar.

Beverley Skeggs skriver i sin studie Att bli respektabel att arbetargrabbar använder sin klassbakgrund för att vinna framgång. Enligt vad jag vet om Paul Willis studie så är en av slutsatserna han drar att arbetargrabbar uppvärderar den manliga styrkan och det manliga kroppsarbetet och nedvärderar den kvinnliga tänkandet och det akademiska.

Kroppen är på flera sätt central i Jag är Zlatan Ibrahimovic. En bok jag nu ska läsa för andra gången. Det ska bli spännande att se vilka slutsatser jag kommer dra.

Min katt Jugoslavien och djur i litteraturen

Igår var jag på Författarscen i Malmö för att lyssna på det finska stjärnskottet Pajtim Statovci. När jag läste om hans bok Min katt Jugoslavien kände jag direkt att det var en bok för mig. Jag älskar magisk realism, symbolism och absurd humor. I en intervju nämde Statovci vilka författare som inspirerat honom och några av dem är mina favoriter. Frans Kafka, Isabel Allende och Gabriel Garcia Marquez. Några hade jag inte hört om och satte därför genast upp dem på listan över vad jag ska läsa framöver. Mikhail Bulgakov och Toni Morrison.

Statovci berättade under samtalet på Författarscen Malmö att han läst animal studies på Helsingfors universitet. I boken förekommer nämligen en del djur. Bland annat en katt som kan prata. Jag har också läst animal studies. Inom forskningsfältet studerar man hur djur gestaltas i bland annat fiktion och marknadsföring. Till exempel ges djur ofta en röst i marknadsföringen, inte sällan med enda uppgift att säga åt oss att äta dem. Absurt nog. Glada grisar med pratbubblor är vanliga på skinkförpackningar. Kossorna vill gärna att vi dricker deras mjölk. Vi tilldelar alltså djuren mänskliga egenskaper. Och när vi gör det så gör vi det enligt vissa koder. Det kan jämföras med hur vi kategoriserar människor efter hudfärg, kön och härkomst. Koderna betyder dessutom olika i olika delar av världen. En katt i forna Jugoslavien kan vara smutsig och ovälkommen, medan samma katt är söt och något man gosar med i Finland. Det är ett otroligt fascinerat forskningsfält och jag tror jag ska sätta mig in i det mer framöver. Och jag ska ha det i åtanke när jag läser Statovcis bok.

Läser nu: Svinalängorna

Jag har börjat läsa Svinalängorna av Susanna Alakoski. En bok om fattigdom som Alakoski fick Augustpriset för 2006. Alakoski har ett väldigt fint motto för sitt skrivande. På hennes hemsida står:

En författare bör ha ett litterärt uppdrag.
Böcker bör ha ett ärende.
En författare ska inte vara politiker, men en författare ska blottlägga samband som kan få politiska konsekvenser.
Säger: könsstympning, statare och förintelse, ni fattar.

Svinalängorna handlar om en finsk familj i Sverige. Det är fattigdom och alkoholism. Jag återkommer med en recension så småningom.

Avundsjuk på Norge

Jag har alltid varit avundsjuk på den norska litteraturen. De har så många stora författare. Ibsen och Hamsun förstås. Hamsuns bok Svält är en av mina absoluta favoriter. En annan norsk författare jag fått upp ögonen för är Amalie Skram. Rekommenderar bland annat novellen Karens jul. Amalie Skram var en av författarna i det moderna genombrottet. Hon skrev om kvinnans ställning, men till skillnad från många andra kvinnliga författare från den här tiden gjorde hon det ur ett klassperspektiv. Hon skildrade misär och hennes texter är ofta mörka och brutala.

Men inte nog med att norrmännen historiskt haft stora världsberömda författare. Även i vår tid har de flera världsberömda författare. Jag tänker framförallt på Karl-Ove Knausgård och Jon Fosse. I Gomorron världen på P1 i söndags sändes ett inslag om den nutida norska litteraturen. Det är nämligen norska författare som toppar försäljningslistorna i Sverige för tillfället. Lyssna här!

Jag har några böcker skrivna av norrmän på min lista över vad jag ska läsa framöver:
Berettälse om ett äktenskap av Geir Gulliksen
De oroliga av Linn Ullman
En av oss av Åsne Seierstad

Har du läst någon av dem?

Jag har börjat läsa serier

För inte så länge sen läste jag Liv Strömquists nya album Uppgång och fall. Jag har tidigare inte läst serier. (Förutom de Kalle Anka-tidningar jag läste som barn.) Ett seriealbum som på senare tid fått mycket uppmärksamhet är Daria Bogdanskas Wage Slaves. Sydsvenskan hade för ett tag sen en intressant artikel.

Wage Slaves är en självbiografisk skildring av villkoren för de som arbetar svart. Daria får arbete på en restaurang på Möllan i Malmö och inleder så småningom om en process för att tillsammans med en journalist och fackförbundet förbättra arbetsvillkoren för de som arbetar på restaurangen. Men det är också en berättelse om kärlek, klass och utanförskap.

Jag köpte seriealbumet igår och läste det direkt. Jag återkommer med en längre recension. Jag köpte också Skymningslandet av Marie Hermansson. Jag lär väl återkomma med några rader om också den. Som jag tidigare nämnt läser jag mycket arbetarskildringar. Det här är två böcker som väl kan räknas dit.

Har du läst någon av böckerna? Vad tyckte du?

Jag har upptäckt arbetarlitteraturen

Jag har kommit i kontakt med arbetarlitteraturen. Det började med att jag läste Ivar-Lo Johanssons Kungsgatan. Trots att den gavs ut 1935 är den fortfarande aktuell. Ungdomar flyttar fortfarande från landsbygden för att lyckas i städerna. Det finns paralleller att göra mellan industrialiseringen och digitaliseringen. Ivar Lo-Johansson lyckas gestalta de kulturella klasskillnaderna. Skillnader som fortfarande i stort är de samma. Materiellt skiljer det sig mer. Arbetarklassbarnen har idag tak över huvudet och slipper svälta. Annars är det mesta sig likt. Klassklyftorna ökar. Inkomstskillnaderna är lika stora idag som på trettiotalet. Det är i högsta grad en aktuell bok.

Därefter läste jag Eyvind Johnsons Nu var det 1914. Jag gillar stilen. Enkelt språk. Tydlig handling. Framåtrörelse.

Nyss läste jag Yarden av Kristian Lundberg. En modern arbetarskildring. Där är Ivar Lo-Johansson närvarande. Lundberg läste Lo-Johansson som ung och kände igen sig. Så som jag läste Lo-Johansson idag och kände igen mig. Även i Lundberg känner jag igen mig. Lundberg inleder med ett förord om statarsystemet. Detta statarsystem som Lo-Johansson var med och avskaffade.

I arbetarlitteraturen (både äldre och ny) talas det om klass. Den som är intresserad av dessa frågor hänvisas till litteraturen, för klass är ingenting som existerar i den politiska debatten. Där tror man på allvar att Donald Trumps seger berodde på fejkartiklar i sociala medier.

Jag har dessutom tagit mig igenom två antologier om arbetarlitteratur. Från Nexø till Alakoski och Från Bruket till Yarden. På mitt bord ligger Magnus Nilssons bok Arbetarlitteratur som ger en introduktion till fenomenet.

Det finns så mycket arbetarlitteratur jag nu ser fram emot att läsa. Alakoski, Moa Martinson, Hetekivi Olsson, för att nämna några. Dessutom tänker jag besöka Malmö Högskolas utställning om kvinnliga arbetarförfattare. Det lär säkerligen ge mig inspiration.

Vilken relation har du till arbetarlitteraturen? Har du läst någon av böckerna? Jag tar gärna emot tips!

Har fotografiet dödat måleriet?

Jag befinner mig sedan några dagar i Amsterdam. En trevlig stad som är något av centrum för europeisk kultur. Varje dag har jag tillbringat på olika museum runtom i staden. Under min vistelse på dessa museer har jag funderat över museet som medium.

Det finns åtminstone fyra museet i Amsterdam du bör besöka: Anne Frank Huis, Rembrandt Huis, Vincent Van Gogh och Rijksmuseum. Jag har besökt samtliga och alla har gett mig samma känsla – en känsla av autenticitet. Jag har stått i det rum där Anne Frank med familj gömde sig undan nazisterna. Jag har stått på platsen där Rembrandt lagade mat och där han målade sina tavlor. Jag har stått i hans väntesal och vid hans korta säng. Jag har stått framför Vincent Van Goghs självporträtt; så nära att jag kunnat se vartenda penseldrag.

Amsterdam

Rembrandts Nattvakten

Det är en speciell känsla att stå framför Rembrandts Nattvakten. En av världens mest berömda målningar och ovärderlig. Det är en enorm målning som i sitt ursprungliga skick var ännu större, men kom att skäras ner eftersom den var för stor för att transporteras igenom dörrarna till det hus där den skulle hänga. Målningen hänger ensam på en vägg på Rijksmuseum, i det enda rum där golvet är täckt med heltäckningsmatta. Ett rep avskärmar närgångna besökare. Två kostymklädda vakter står på varsin sida om konstverket och släpper inte blicken från besökarna.

Det är naturligtvis av säkerhetsskäl de står där, men likväl medverkar deras närvaro på besökarnas intryck av tavlan. Det här konstverket är mer värt än alla andra. Det förstår du. Ingen av de andra tusentals tavlor som hänger på Rijksmuseem har den bevakningen.

Nattvakten är en tavla målad på sextonhundratalet. Det innebär att den numera är under Public Domain. Den får spridas fritt eftersom upphovsrätten bara gäller ett antal år efter konstnärens död. Trots det vallfärdar besökare till museet för att se tavlan. Även om de kan stanna hemma framför Google och titta på den. Varför?

Det är den speciella känslan av att vara på plats. En målning är unik för det finns bara ett original. På samma sätt finns det bara ett hus där Rembrandt arbetade och bara ett hus där Anne Frank gömde sig. Ärligt talat har jag ingen aning ifall den tavla som sägs vara Rembrandts Nattvakten och hänger på Rijksmuseet är äkta. Det är den säkert. Men faktum är också att de genom vakterna och utformningen av rummet enkelt hade kunnat bedra mig.

Rembrandt Nattvakten

Måleriet och fotografiet

När fotografiet kom förändrades måleriets mening. Förut spreds målningar för att bland annat ge en bild av kungligheter och byggnader. Konstverken hade ett informationssyfte. Det var ett sätt att bevara en bild för eftervärlden. Sedan kom kameran. Fotografier kunde framställas i oändliga mängder och gjorde måleriet överflödigt. Eller rättare sagt; gjorde måleriets överflödigt i den form det användes då.

Men kom ihåg att inga medier dör. De förändras. När fotografiet blev standard för att sprida avbildningar av miljöer och människor blev måleriet vad vi känner det som idag. Något unikt med en historia. Originalen uppvärderades.

Samma speciella känsla uppstår knappast när du står framför ett fotografi. Men att stå framför Rembrandts målning och se varje penseldrag, tänka att det var på den duken han målade, och att det var cirka fyrahundra år sedan är smått magnifikt. Om det vittnar vakterna som står med armarna i kors under målningen. Det finns bara ett exemplar och du står vid det just nu. Historien blir viktig för konstverket. Hur kom det till? När målades det? Hur målades det?

Och arrangemanget reproducerar definitivt en kanon. Går du omkring i en sal full med konst och ett verk har fått en egen vägg, heltäckningsmatta och vakter kring sig inser du ganska omgående att det är något unikt med det där verket. Det är inte som det andra. Genom utformningen av miljön reproduceras den kanon som råder. Dessutom finns det betydligt mer information om det kända verket än de andra. Inte sällan broschyrer intill. Också du kommer att älska verket när du blir insatt i det och förstår dess storhet.

Konst i sociala medier

På Anne Frank Huis var det förbjudet att fotografera. Kanske för att det är en känslofylld plats. Där råder en tystnad av ett slag som du sällan hör. Det är en plats för eftertanke. Varför det var förbjudet att fotografera på van Gogh museum vet jag inte. Där hängde banderoller med uppmaningar till besökarna att dela med sig av bilder från platsen på sociala medier, men hur ska de få besökarna att göra det när det råder fotoförbud?

På både Rembrandt Huis och Rijksmuseet var det fullt tillåtet att fotografera. Nu är det visserligen oftast kö till Van Gogh museum och Rijksmuseum och de är knappast i behov av särskilt omfattande marknadsföring, men att tillåta besökarna att fotografera på museer är definitivt ingenting som får besökstillströmningen att avstanna. Besökarna stannar inte hemma för att de kan se bilderna på sociala medier. På samma sätt som filmer från konserter inte får människor att stanna hemma från Håkan på Ullevi. Tvärtom föder det intresset hos fler att uppleva känslan på plats. Känslan av att vara unik framför ett konstverk eller att vara på en unik konsert som bara uppförs en enda gång – och det nu.

Fotografiet och konsten samverkar således. Fotografiet sprider konstverket (vilket dessutom är demokratifrämjande) och lockar fler besökare till museerna. Det är upplevelsen av att vara på plats som spelar roll. Så precis som andra medier har även mediet måleriet överlevt och förändrats i takt med tiden.

Bildkälla: Wikimedia

Webbdesign med fokus på innehåll

Efter en längre tids uppehåll med åtaganden på andra håll har jag gett hemsidan ett ordentligt lyft inför en kommande blogghöst. Här är tankarna bakom den nya kostymen och trenderna inom webbdesignvärlden.

Jag ser fram emot att den här hösten få blogga vidare om människans förhållning till teknik. Men jag tänker också bredda bevakningsområdet lite. Jag tänker skriva om teknikens och mediernas roll i samhället och kulturen. Det blir tankeväckande betraktelser om aktuella fenomen med syfte att förstå vår samtid och historia. Artiklarna om Pokémon Go och Instagram Stories kommer under hösten. Nu ägnar vi vår uppmärksamhet åt den här hemsidans nya design.

När man konstruerar en hemsida bör man börja i grunden. Vad är hemsidan syfte? Kappan ska hängas om axlarna och inte tvärtom. Jag tyckte jag fann en form i skrivandet för ett år sedan och den formen behövde en bättre anpassa kostym. Jag behövde sätta innehållet i fokus. Att sätta innehållet i fokus är en trend som pågått i webbdesignervärlden ett tag och den har jag hakat på. Här är huvudtankarna bakom den nya designen kopplat till tre aktuella trender:

MattiasTorstensson.se

Content first

Trenden att sätta innehållet främst kallas ”Content first” Det innebär att du direkt när du klickar på en länk till min hemsida ska finna det du söker. Du ska inte störas av annat krimskrams som distraherar din upplevelse. Därav den minimalistiska menyn, där menyalternativen gömts bakom de tre strecken som numera blivit standardsymbolen för menyer. Sidospalterna är bortrensade till förmån för en enda stor mittenkolumn där innehållet placerats centralt.

Varför trenden ”Content First”? Jag känner till två möjliga förklaringar som hänger samman. Sedan 00-talet har vi fått allt fler hemsidor och de har fyllts med allt mer information. Konkurrensen om din uppmärksamhet är stor och det har givit dig sämre tålamod. Om du inte direkt finner vad du söker ger du upp. Ärligt talat, hur många gånger har du inte stängt ner de där lockande videoklippen som föregåtts av två minuter reklam? Tålamodet är för kort när det finns hur många andra videoklipp som helst att välja på.

Möjligtvis är också reklambranschen en anledning till att du vill ha hemsidan fri från störande information. Alla har vi väl irriterats över Aftonbladets blinkande banners och installerat Adblocker? Reklambranschen har därför tvingats till en liknande Content-First-strategi som vi andra. Numera arbetar de med sponsrat innehåll som riktar sig direkt till konsumenten. Det innebär att företagen, med hjälp av den enorma data som finns insamlad om oss via exempelvis Facebook, strävar efter bättre träff på sina kampanjer. De vill nå de som är intresserade och möjliga konsumenter. Att lägga reklambudgeten på kampanjer till de som kan tänka sig handla är bättre än att lägga budgeten på att irritera de som ändå inte tänker köpa den där rosa skjortan.

Dela med vänner

Det är en fruktansvärd sanning, men statistiken visar att många delar innehåll innan de läst artikeln. De reagerar på rubriken och delar. Därför uppmuntras webbdesigners att placera Dela-knappar högst upp på sidan och inte efter artiklarna. Här har jag låtit det vackra gå före och likväl placerat dela-knapparna under artikeln. De passade bäst där och jag tror nog att du trots allt kan tänka dig dela även efter att ha läst artikeln.

Dela-knapparna är idag centrala för bloggare. Allt mer trafik kommer från de sociala medierna. När jag kring millennieskiftet började bygga hemsidor kom all trafik antingen direkt (det vill säga från adressfältet i webbläsarens överkant) eller från Google. Idag utkämpas ett krig om uppmärksamheten i sociala medier. Allting filtreras genom Twitter och Facebook. De sociala medierna kan ses som timglas där innehållet trängs för att passera genom det smala röret. Jag tänker skriva mer om detta demokratiska problem i höst. Nu håller vi oss till hemsidans design och konstaterar att bloggare är beroende av att anpassa sina sidor efter sociala medier. Det gäller att uppmuntra till delning av innehållet och att se till att länkar till sidan förpackas snyggt i twitter- och facebookflöden.

mattiassmal

Mobilen det nya

Det är inte bara ”Content first”. Det är även ”Mobile first”. Innan Apple lanserade sin Iphone 2007 behövde ingen designa för mobilen. Vi närmar oss (många sidor är redan där) en verklighet där majoriteten av webbtrafiken kommer från mobiltelefoner. Därför är min nya hemsida i första hand designad för nallen. Att bygga för mobilen är både svårare och enklare. På datorskärmen kan du placera innehållet både horisontellt och vertikalt. I mobilen är det en enda vertikal linje. Möjligheterna är färre när du enbart har en kolumn att arbeta med. Det blir svårare att göra sidan unik. Samtidigt är det inte lika tekniskt utmanande som att bygga för en datorskärm, där kolumnerna på ett annat sätt ska förhålla sig till varandra.

En sak jag tackar mobilen för är att vi vant oss vid att scrolla. Hemsidorna har blivit längre och de liknar allt mer boksidor. Det är tacksamt att kunnat arbeta med större text och fler tomma ytor och inte behövt känna en press att trycka in allt överst på sidan. När jag började göra hemsidor blev folk galna över att de var tvungna att scrolla och innehållet inte syntes direkt när de klickade upp sidan.

Hitta rätt

Det är mina tre huvudtankar kring den nya designen. Jag har satt innehållet främst, gjort det delvänligt och främst anpassat sidan för mobilen. I övrigt har jag valt att fortsätta med en startsida med betoning på bilder. Det är ett effektivt sätt att snabbt tolka vad inlägget handlar om och hjälper dig snabbt hitta relevanta artiklar. Jag har också inför ett tagg-system (liknande de sociala mediernas #hashtag), där du förhoppningsvis enklare ska hitta innehåll du är intresserad av. Taggarna finner du längst upp i varje artikel. Dessutom finner du rekommenderade artiklar under varje inlägg ifall du är sugen på att läsa mer. Kommentarsfunktionen är utbytt och omdesignad för att göra det enklare för dig att kommentera. Och som vanligt fortsätter jag också med mitt nyhetsbrev för dig som inte vill riskera att missa ett enda inlägg. Prenumerera på det via formuläret nedan!

Det är huvudfilosofin bakom den nya designen. Dela gärna med dig av dina åsikter. Och som alltid när man lanserar nytt – gör mig uppmärksam på barnsjukdomar och skalbaggar!

Content marketing är inget att frukta

Journalistik och marknadsföring får allt mer gemensamt. Content marketing, branded content och native advertising kallas det bland annat och det är många journalisters värsta mardröm. Samtidigt som det är journalistikens räddning. Det här är det tredje inlägget i serien om studentradions framtid.

Framtidens marknadsföring handlar om att berätta. Att skapa innehåll som är intressant. Företag behöver bygga en identitet som når igenom bruset. Det gör de inte genom att ropa ”köp” i tv-rutan. Det gör de genom att berätta i syfte att bygga en identitet. Berättelser som intresserar konsumenten.

Det här är en utveckling som ställer till det i medievärlden. Annonsmarknaden blöder eftersom allt färre företag vill köpa klassiska annonser. Det leder till färre intäkter för medierna. Reklamen är död men kommunikationen lever. Om medierna även i fortsättningen är intresserade av inkomster från företag behöver de erbjuda innehållsmässig marknadsföring. Journalister är bra på att berätta. Kompetens som kommunikationsbyråerna behöver. Många journalister har redan börjat skapa specialbeställda tv-serier och bilagor. Den stora farhågan är att den journalistiska trovärdigheten ska försvinna när företag vill köpa annonser som efterliknar redaktionellt innehåll.

Jag är inte orolig för den här utvecklingen. Vad företagen behöver i sin marknadsföring är trovärdighet. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan journalistiken och företagen. Huvudkravet för att företag ska lyckas med sponsrat innehåll är att det förmedlas på ett trovärdigt sätt. Missbrukas det sjunker mediernas förtroende och företagen tappar således kanaler de behöver.

Studentradion van

Vad har den här utvecklingen med studentradion att göra? Studentradion har historiskt haft en central plats i studentlivet. Som en av väldigt få medieaktörer fyller den en viktig funktion i en annars underbevakad studentvärld. Så länge som studentradion funnits har den varit ett forum för olika studentföreningar att nå ut med information. Kårer och nationer har länge producerat egna program på studentradion.

Där skiljer sig studentradion från studenttidningarna som generellt har en mer granskande inställning. Huvudorsaken till skillnaden är att studentradion är sprungen ur närradion. Principen med närradio är att olika föreningar ska erbjudas sändningstid under en och samma frekvens. På så vis har studentradion i alla tider sysslat med en form av content marketing.

Närradions guldålder

80-talet är än idag studentradions guldålder. Radio AF, som är Sveriges största studentradio, erbjöd musik som du inte på långa vägar kunde höras i den statliga radion. Några kommersiella radiostationer som sände musik fanns inte. Närradion var det enda alternativet till Sveriges radios sändningar och lyssnarantalen mycket höga.

När tv-monopolet upphörde i början av 90-talet ville flera aktörer att så även skulle ske med radiomonopolet och 1993 tilläts den privata lokalradion. För första gången blev till tillåtet att sända reklam i radio. Ungefär samtidigt kan vi markera slutet för studentradions glansdagar. Nu fanns musiken i andra kanaler dit lyssnarna flyttade. Då ställde flera kårer och ägare av studentradion krav på att den skulle byta inriktning. Det var inte längre någon vits med att spela musik och studentradion blev en plats för redaktionellt innehåll med uppdrag att informera och rapportera om studentvärlden.

En ny storhetstid

Under 00-talet har intresset från andra studentföreningar att sända radio dalat betänkligt. Inte konstigt med tanke på att även närradions lyssnare försvunnit. För några veckor sedan besökte jag Uppsala studentradio och det visade sig att de upplever samma sak som oss. Allt fler externa föreningar väljer att sluta sända FM-radio. Samtidigt ökar intresset för en annan form av radio. En form av radio som är mycket bättre lämpad för någon som vill nå ut.

Podcasten är ett utmärkt sätt för föreningar att sprida information. Den går att lyssna på när som helst och kan enkelt spridas i sociala medier. Vi såg podcastens potential för några år sedan och under det gångna året har vi jobbat med att påtala dess fördelar för studentföreningar runt om i Lund. Och för första gången på flera år har vi fått fler studentföreningar som börjar än som slutar sända hos oss. Det senaste året har vi lanserat fyra nya samarbeten, däribland Studentaftonpodden och Studentombudets pod.

Studentradion producerar

Studentradion har kunskap om att berätta. Studentföreningar har berättelser. Precis vad lyssnarna vill ha. Vår målgrupp är intresserad av studentvärldens utbud. De är intresserade av sina rättigheter, vad som sker i studentvärlden och på universitetet.

Studentradion har också en utmärkt plattform för berättelser. Radio AFs nya hemsida och app är bygd för att du ska kunna navigera runt bland mängder med innehåll och hitta precis det du vill lyssna på. Vi samlar alla berättelser så att det blir enkelt för lyssnaren att hitta dem. Studentföreningarna får större spridning på innehållet och vi får fler lyssnare till våra egenproducerade program.

Vårt mål de senaste året har varit att ge andra studentföreingar en plattform. Samtidigt ska vi i andra program kunna granska och rapportera. Jag är övertygad om att det går att göra bådadera. Journalistiken ska inte vara rädd för det sponsrade innehållet. Men samtidigt vara tydliga med att det är en annan avsändare. Content marketing bygger på att det ska vara innehåll som mottagaren är intresserad av. Då finns det också ett värde för lyssnaren.

Hur Sverige förändrade Eurovision

Om du tar en titt på samtliga Eurovision-vinnare från 1956 och framåt kommer du att haja till två gånger. Du kommer märka två radikala förändringar som du kanske inte direkt kan sätta fingret på. Första gången är 1974. Den andra 2000. Båda gångerna är det Sverige som ligger bakom.

Det är aningen partiskt att vara svensk och bedömma Sveriges roll i Eurovisionhistorien. Särskilt när vi har skäl att slå oss själva för bröstet och skryta om våra insatser. Vi har ABBA som stått för det populäraste bidraget genom alla tider och så säger vi åtminstone själva att hela Europa hänfördes av vårt arrangemang i Globen 2000.

Men faktum är att det här är två år du kommer haja till vid om du tar en titt på samtliga vinnare genom åren.

ABBA var något nytt

Under en lektion i medieproduktion visade min lärare oss samtliga Eurovisionvinnare för att vi skulle få en uppfattning om hur produktionstekniken utvecklats genom åren. Hon ville visa att det händer någonting radikalt 1974. Någonting som skiljer sig markant från tidigare år. 1974 uppträder ABBA med Waterloo. Dels är det en låt som skiljer sig från övriga vinnare. Men framförallt är det produktionen som skiljer sig. Det är koreografi, dekor, instrument, kläder, ett helt band och kamerabyten. Ett helthetsintryck som ingen av de tidigare vinnarna åstadkommit.

När du ser alla vinnare i följd är känslan att utvecklingen går väldigt långsamt. Allt ser likadant ut i tio år. Sen händer något litet. Sen verkar utvecklingen tillfälligt gå bakåt innan det åter levereras något nytänkande.

Eurovision i Globen

När jag för några dagar sedan återigen såg alla vinnare hajade jag till när Olsen Brothers drog igång sin Fly on the Wings of Love i Globen 2000. Ett tillfälle jag inte reagerat vid tidigare. Men vad var annorlunda? Jag pausade klippet och såg om alla 90-talets vinnare. 2000 är första året publiken är en del av uppträdandet. Det är inga kostymklädda män som sitter i biostolar och enbart syns efter bidraget. Det är människor som står och viftar på golvet, bara några meter från scenen. En helt annat form av publikinteraktion. En konsert. Och såhär ser det sedan ut under resten av 2000-talet. Arenorna och publiken blir bara större och större. Eurovision i Globen var definitivt inledningen på någonting nytt.

Och Malmö?

Vad hände sen? Det är möjligtvis för tidigt att sia om Eurovision i Malmö hade någon större påverkan på Europa. Men en förändring har jag noterat. Om publiken kom närmre i Globen 2000 så kom den ännu närmre i Malmö 2013. Artisterna vandrade genom publikhavet. Publiken stod upp. I inledningen klev Loreen ner i publiken. Petra Mede var ensam programledare och talade till publiken. Artisterna utgjorde vykorten som spelas upp inför varje bidrag. I årets tävling i Wien springer artisterna genom publiken och upp på scen. De syns i vykorten. Vi får lära känna dem. De är människor. Välpassande i dagens sociala-medier tider.

För en mediehistorisk nörd som jag är det intressant att se hur tv-produktionen förändrats genom åren. Eurovision har en historia lika lång som teven och med ett relativt oförändrat koncept är det kanske det bästa studieobjektet.

Är produktionen Sveriges stora bidrag till Eurovision-historien? Vad tycker du?

Bildkälla: Albin Olsson/Wikimedia Commons